nadiabeckenham

I nio månader har jag med jämna mellanrum gått upp och ner för Ortodontiklinikens trappor vid Sahlgrenska. I nio månader har jag gått istället för att bara trycka på en knapp och ta hissen. Och alltid går jag fel.
Antingen så går jag en våning för lite så att jag hamnar hos vaktmästarna eller så går jag en trappa för mycket och hamnar någon helt annan stans. Jag lär mig aldrig. Denna rutin borde sitta ganska rejält vid detta tillfälle, men antagligen är det min ständigt förvirrade hjärna som inte orkar tänka på hur många trappor jag har gått. Och inte vågar man gå fram till hissen och kolla vilken våning Ortodontikliniken egentligen ligger på, nej det är ju pinsamt för någon kan ju se mig...

Egentligen ser jag bara positivt på denna orutinerade rutin, det betyder ju att mitt inte bara går framåt av slentrial utan att det faktiskt händer något nytt varje dag. Som att gå fel. Kanske är mitt slentrial i livet att alltid göra fel, alltid skämma ut mig och alltid snubbla på de mest publika platser.

Men då får det väl vara så, för en trappa hit eller dit har ju ingen dött av. Eller iallafall inte jag.

Och på tal om något helt annat så luktade det prickigkorv på bussen hem idag, jag mådde illa innan. Och ja, som ni nog redan har listat ut så mådde jag ännu mer illa när jag satte mig på bussen.
Intresseklubben antecknar som man alltid sa för några år sen, jag undrade alltid vilka som egentligen var medlemmar i intresseklubben. Jag skulle velat bli medlem där, fatta vad sjukt mycket onödig fakta man hade vetat då!

Och ja, en sak till.. Köpte ett par svarta, tjocka, ribbade strumpbyxor idag på Gina som troligtvis inte går att byta eftersom jag har provat dem. Kostar 79 i butik, jag säljer de för 70. PANG PRIS! köpa?

Glid i frid!

Nadia