nadiabeckenham

Jag kan inte sluta skratta. Alla underbara människor som ser ut som töntar när de går där i sina mössor, halsdukarna virade tusen varv runt halsen och tjocka vantar. Alla ser så härliga ut, och jag ser ju likadan ut (fast utan mössan då..) Det är typ bara på vintern som man får stå nära någon i busskuren, för att det blåser isvindar ute. Det är bara på vintern som man hatar att bussen är sen tusen gånger mer än i vanliga fall. Och det är bara på vintern som alla blir barn igen.
När första snön kommer och man går på stan så möts man av leenden överallt. Alla är lyckliga över att få ta fram alla mysiga tjocktröjor och att få ta fram julpyntet. Och med bara en vecka kvar till jul så ställer sig ett gäng sköna människor i en glasbur på avenyn och spelar musik för att få in pengar till att hjälpa malariasmittade människor. Hur underbart är inte det?

Jag kan helt ärligt säga att det jag älskar allra mest här i världen är människor som tänker på andra före de själva. Mitt i all julstress och alla julklappar som ska handlas så låser de in sig i en bur och står och pratar i sex dygn. Inga som helst möjligheter att lämna glasburen för att köpa en sista julklapp.
Det är sånt jag kallar kärlek. Hela jag blir varm och mina läppar kan inte sluta le. Och som pricken över i:et så har det snöat hela kvällen.

Jag är lycklig.
Nadia