nadiabeckenham

Jag kände att det är allt eller inget som gäller så det är väl lika bra att kicka igång den här bloggen rejält!
Jag ska berätta om en sak som hände för några helger sen när jag hade varit i skövde. Jag spelar, som ni kanske vet, gitarr sedan några månader tillbaka. Har en vacker, svart pärla, inte mindre än en Fender CD60. Gillar den enormt mycket och är så stolt över den, jaaa mammas lilla älskling pusspusspuss!

Eh, okej.. kanske inte riktigt men jag gillar den väldigt mycket och det är så kul att spela på den! Till saken. Jag hade varit i skövde och hälsat på frugan, och självklart följde guran med. Sen på söndagen när jag hade gått av tåget här i göteborg så gick jag där och kände mig cool med gitarren på axeln, och så hör jag plötsligt någon som ropar "duu! hallå, du med gitarren!" jag tittar mig omkring men ser ingen annan med gitarr så jag stannar och vänder mig om och där. shit asså, världens 10-poängare kommer springandes mot mig och där står jag och känner mig inte alls lika cool längre. Han springer ifatt mig och sträcker fram handen och hälsar "ööh, tja! Martin.. och du?" chockad som jag var, både av situationen i sig men även hans ursnygga utseende, glömmer jag av vad jag ska säga och svarar tafatt med ett brutalt skratt. Martin blir lite fundersam om allt står rätt till hos mig men när jag väl samlat mina tankar så sträcker jag fram min svettiga hand, säkert full av svininfluensabakterier och säger med en säker ton "hej, Nadia heter jag" i samma sekund som jag avslutar meningen så kommer låten "nadia heter jag och jag är så go och gla, tjoafadderittan rej, hej!" upp i mitt huvud och självklart börjar jag sjunga den, högt, med enorma armrörelser och ja, så där som bara jag kan göra.

I allafall, när situationen än en gång lugnat sig och han får tid att berätta varför han hade ropat på mig så visar det sig att han tyckte jag såg ut som värsta stjärnan när jag klev av tåget och att han hade satsat 1000 spänn med sin kompis lite längre bort om att jag var grym på att spela gitarr. Så han bad mig riva av värsta gitarrsolot, och cool som jag är sa jag såklart "självklart!" Mitt på centralen, med massa folk runt omkring, så börjar jag plocka upp min gitarr. Jag satte på axelbandet och stämde den lite på gehör från ingenstans. När jag sa att jag var beredd så ropade han högt så att alla på perrongen hörde. "Okej, nu är det så här att det här är Nadia och hon är en stjärna. En okänd stjärna och hon är grym, jag lovar! Om alla skulle kunna ta sig tid att stanna och lyssna på det grymmaste gitarrsolot ni någonsin har hört så vore det guld!" Allt folk på perrongen såg ut att vara slowmotion-filmade för helt plötsligt rörde sig ytterst få. Nästan alla hade stannat för att lyssna på det nya stjärnskottet. Me.
Jag började lite lätt med ett D men höjde snart nivån och ohyeah vilket ös det blev! Upp med gitarren bakom nacken och hej och hå. Så grymt!



När jag vaknade upp ur min dagdröm på perrongen så skrattade jag. Jag skrattade och skrattade och alla runt omkring mig kollade konstigt på mig. Tänk skulle jag, coola Nadia, få vara med om något sånt. Då skulle jag ha målat ett kors i mitt vita tak här hemma.

Er föralltid.

Nadia